Igår fick vi föremånen att delta på ett branchevenemang i detta fallet IDG´s årliga branchfest. Självklart så vet jag att man kan gå dit av lite olika skäl, för några att det är gratis sprit, för dig som är singel så kanske du kan få kontakt med någon ”likasinnad”, ja ni vet vad jag menar, eller bara att visa upp sig med sin namnskylt för sina kollegor.
Eller kanske rent utav har min arbetsgivare sagt att jag skall vara där. Under dagen så funderar jag och mina kollegor på om vi inte borde förbereda oss lite? Kanske göra några färdiga tweets att skjuta upp på väggen i festlokalen. Twitter är ju livsfarligt ju senare på kvällen det blir, eller hur? Framförallt om man kör upp tweetsen i storbild inoför 500 gäster.
Slutligen kanske fundera lite på vilka vill vi mingla med, etc etc. Efter någon timme så är förberedelserna gjorda. Nu kommer vi tidigt vilket betyder att det inte är så trångt och även jag ser vad som står på namnskyltar etc. Ja, då minglar vi då, värmer upp lite med lite neutrala namnbrickor, företag man känner igen, samt brickor med värdens namn på självklart. Dom är ju drillade att ta hand om mig som kund så det blir lite enklare då. Nu dyker nästa sak upp, den eviga frågan.
Vad gör ni, vad jobbar ni med? Va, f-n den presenationen kan jag som ett rinnande vatten (har iaf gjort i princip samma sak i 18 år nu….) Organisation och verksamhetsutveckling, bla bla bla……. Svaret från personen man pratar med kommer snabbt;, så intressant….
Det är då man vet att den andra inte är närvarande, dvs jag pratar inte med dig för att jag är intresserad utan för att jag måste. Ett annat fenomen är ju samtalet som igentligen är en monolog där du ställer en fråga och det känns som om du tryckt på en startknapp. Efter en stund får du problem med ditt eget närvarande, dvs nu har jag nog tappat intresset. Vi avbryter snabbt med att skicka fram ett visitkort och frågar efter toaletten. Jag vill understryka att jag under kvällen också hade en hel hög med roliga dialoger om allt från trovvärdighet till datalagring av dokument om 50 år.
Vi har redan summerat kvällen, 3 konkreta förfrågningar på det ”vi jobbar med” och tre roliga dialoger med journalister, LIKE!
Två slutliga reflektioner, alla i branschen känns just nu lite yngre än jag så där en 15-20 år typ, undrar var dom i min egen ålder håller hus?
Den andra reflektionen är att jag tror på närvaro, vad tror du på?
PS. Jag vill självklart tacka IDG för en fantastiskt välarrangerad fest!
Anders Lindh bloggar 
Läser ditt inlägg med ett smil på läpparna en längre stund och upplever, och upplevde samma sak för ett par år sedan.. Vad man arbetar med går ju ganska snabbt att komma fram till, så fort man kommer som främling på en fest etc. En sak jag gjorde istället för att börja prata om vad man arbetade med, var istället att fråga: – ”vad gör du när du INTE arbetar”? – gissa om folk HAJAR till! 🙂 troligen för att det är inte en fråga ”som man inte får så ofta i dessa sammanhang…
Det jag lärt mig är att människor som får denna fråga istället, slappnar av ganska snabbt och konversationerna med dessa människor blir ´så oändligt mycket, mycket mer intressanta.. Testa får du se..
Hörs,
//Magnus
… det var en tid då jag älskade att gå på denna typ av event… men tiderna förändras (eller så är det jag som förändras), Tar upp en klok mans kloka ord; ”I varje möte med en annan människa har jag något att lära mig.” Då tänker jag; så sant och konsten är att vara närvarande, en del kallar det mindfulness. För att kunna vara ”där” behöver jag vara i balans, för att göra mig själv rättvisa måste jag, må bra, älska mig själv… här och nu, orka lyssna.
Vem var den kloka mannen? Kay Pollak, har hans bok ”Att växa genom möten” som jag fick signerad… som jag läst med behållning. Vid detta möte tillämpande han INTE mindfulness vilket jag upplevde som en paradox… en helt hysterisk signering, med hundratals deltagare…
Ok! Har också varit i kontakt med denne kloke man… Ett föredrag om energi inom människan… Men det var inte riktigt vad jag förväntade mig… Däremot så lärde han mig något som jag lever efter fortfarande (och kommer nog att göra framgent också) att ”välja glädje” eller ”att välja reaktion”. Ganska skön attityd faktiskt, man är sällan ledsen..
//Magnus
Tror på din tanke att byta ut frågan;-). Brukar oxå öva på att ställa mig i hörnet av dom som inte är så extroverta (utåtriktade). Det händer jättesköna grejer då och jag som ganska utåtriktad lär mig massor. Vi övar vidare!