Oktober, tid för cancer

Oktober är den månad på året som vi hör ordet cancer kablas ut, överallt hela tiden. Min fru har haft bröstcancer. Jag kan faktiskt säga har haft, via sms meddelas igår att hon nu efter sju år är friskförklarad. Igår kväll med familjen samlad runt en flaska champagne säger hon;

Läkaren sa att idag, att i fredags var det exakt sju år sedan operationen. Men det kanske inte är något att fira?

Klart man firar det tänker jag, samtidigt funderar på vad jag kommer ihåg av det som hände då.

Hur vi talade om för barnen att mamma hade cancer, och hur dom reagerade. Hur jag i mitt eget huvud försökte hantera något jag inte kunde snacka oss, eller betala oss ur. Hur djävla rädd jag blev över hur detta kunde sluta. Hur jag funderade över hur framtiden kunde se ut. Hur jag såg på hur toksjuk min Liselotte blev av dom återkommande cytostatikabehandlingarna. Hur jag svarade på ungarnas frågor. Hur jag ringde till KS för att få råd kring behandling och dosering under den period vi vårdade hemma.

Som sagt, igår blev min Liselotte friskförklarad.

Min fru sa i slutskedet av sin behandling

Jag skall aldrig bli min cancer.

Det blev hon inte heller.

För mig blev känslan över att möta något som man inte kan snacka sig ur, eller betala sig ur ett uppvaknande. Nej, jag är inte rädd längre. Modet för andra saker växte, så också ansvaret för mitt eget och andras liv. Jag vet också att frågan är inte om man får cancer, utan när.

Under tiden skall jag försöka göra det bästa av vårt liv, även om det ibland kostar, blod, svett och tårar, men också skratt.